himynameisbells

i keep on running, keep on running, and nothing works;
i can't get away from you, no.

i keep on ducking, keep on ducking and nothing helps;
 i can't stop missing you.

they're never gonna get me.

vad säger man?
tiderna förändras, och vi med dem.

jag bloggar imorgon. utförligt.
ska upp klockan sex, jobbar sju - tio.
himla mysigt, men pengar blir det.
au pair i vinter hopefully.
london i juli/augusti.
mcfly i höst? i need it. more than ever.

& fem dagar till tatuering. nu känns det; nervositeten är här.
but i'm psyched!

malin är hemma igen &i'm happy.
ellen är bäst i hela världen &utan henne hade jag inte klarat veckan. ♥

nu blir det till att sova med paramore i hörlurarna.

good'night.

ibland blir det för mycket; det rinner över. kraften försvinner och man orkar ingenting.
just nu så sitter jag med boys like girls i hörlurarna och försöker se ett litet ljus i mörkret.
mitt huvud är fyllt med ångest, längtan och ilska. hur blev det egentligen så?
jag vill inte vara här, jag vill bort. samtidigt är det en trygghet här som jag inte vill lämna.
det är alldeles för svårt just nu och jag kommer inte orka med allting.
all press, allt folk som bara inte förstår. jag försöker hoppas, vara positiv.
ni som känner mig vet att det där med att vara positiv är min svaghet.
i mitt huvud är allting negativt; det bara är så.
jag skulle göra vad som helst för en flygbiljett till london just nu.
eller varför inte manchester eller cardiff? united kingdom, allt duger.
jag behöver det just nu. jag håller alla tummar jag har och hoppas.
hoppas på att allting blir bättre och löser sig snart.


"all of the wasted time;
the hours that were left behind me; the answers that we'll never find;
they dont mean a thing tonight.

throw it away, forget yesterday;  we'll make the great escape.
We won't hear a word they say, they dont know us anyway."

[jag ber om ursäkt för det här whine-inlägget.]

consider yourself one of my best friends;
consider yourself one of my enemies.

jag tror jag är kär, kär i en man som heter dylan mills men går under det mer kända namnet dizzee rascal. om det är inte honom jag är kär i är det nog john mayer eller jamie t (jamie treays). när jag sitter här och inte mår så jävla bra som jag hade önskat är jag glad att min ipod har allt jag behöver. dizzee's musik är så långt ifrån det jag brukar lyssna på att det är sjukt, men idag är det allt jag behöver. lite bonkers, lite dirtee cash och lite dance wiv me och jag mår bra igen. jamie t's senaste skiva snurrade runt i min stereo förut och jag älskar honom. att få detdär brytet är nödvändigt ibland, men precis lika nödvändigt är den där oändliga glädjen som alltid dyker upp när jag hör sticks 'n' stones. jag är kär i låtarna och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. just nu lyssnar jag på dirtee cash och känner att jag är så felplacerad som det bara går. jag passar inte in för fem öre och allt känns bara fel justnu. men då tackar jag min ipod och musiken där för att jag ens orkar bry mig om något.

allt känns sådär lagom ovärt och jag håller på att glida isär en av mina närmaste vänner. det blir bara så jävla jobbigt hela tiden. it's a thin line between love and hate brukar man ju säga. well. there's a thin line between friends and enemies. ärligt talat, det funkar fan inte nu. jag blir så trött och önskar fan att människor kunde fatta hur sårad man kan bli. anledningen till att jag skriver av mig är för att jag vet att människan inte läser detta ändå.

det jag hatar mest av allt, det är fan att vara ett andrahandsval.

nej. nu ska jag ta tag i mig själv och sluta whina. livet är bara fullt av motgångar ibland. nu blir det sticks 'n' stones på hög volym, för om något får mig att må bättre är det den. jag avslutar med några fina ord från dizzee.

"everybody wants to be famous;
nobody wants to be nameless, aimless,
people act shameless"

true story.