a beautiful story left incomplete
satt & läste camillas inlägg om de där tillfällena när man funderar på om gud finns för att man upplever ett litet hallelujah-moment. camilla träffade dougie poynter på en ymas-spelning, &i'm so happy for her. jag hade mitt hallelujah-moment i oktober, den femte för att vara mer exakt. jag har nämnt det förut, men jag kommer aldrig glömma det.
jag kan inte glömma hur sjukt nervösa jag & matilda var innan vi skulle in på arenan. bakom oss i kön stod några fake-fans med high-heels &runt oss fanns alex &jack lookalikes. all time low var inne på arenan, bara några 100 meter ifrån oss. vi var så sjukligt nervösa och sysselsatte oss med att nämna massa människor som aldrig skulle dyka upp på konserten, och om någon av dem nu gjorde det skulle den som hade "fel" (alltså sagt namnet) få göra något pinsamt. dock räknade ingen av oss med att det skulle hända, för vi sa namn som ozzy osbourne, britney spears, joe jonas (matilda där ja!) och snoz i the blackout (hm, jag?). när vi blev insläppta var vi så sjukt glada och vi drog till merchen direkt för att kolla all time low tröjor. jag köpte min älskade 'all time blows' tröja och en runner runner EP och när jag vänder mig om för att säga något till matilda ser jag en person som är så otroligt bekant.
snoz. i the blackout. tankarna som for genom mitt huvud var ungefär "ohmygod snoz.. HELVETE jag måste göra något pinsamt >_<" sen tänkte jag inte så mycket, om jag ska vara ärlig. jag bara acted. sa till matilda vem det var, &hon smådog. jag gick fram till snoz, pratade lite med honom och gosh, han är verkligen världens trevligaste! vi tog kort med honom &pratade lite till, och sen hörde jag några röster jag kände igen alltför väl. matt, rhys &james från the blackout och jag trodde jag skulle svimma. james var sådär lagom udda som vanligt, rhys var helt underbart snäll &matt var sådär speciell som alltid. vi tog kort med dem med &jag pratade lite med james medan han svepte öl efter öl. sen, precis när jag och matilda skulle gå och kolla på the friday night boys, hör jag den där rösten som jag lyssnar på varenda jävla dag. sean smith. jag vände mig om, stirrade på honom och när han log så lovar jag att jag höll på att dö. vi tog kort med honom med, pratade lite och jag ville bara stanna tiden. han var helt underbar, som alltid. finaste sean!
massa andra hade börjat ta kort med the blackout nu och så, så vi kollade lite på the friday night boys och jag höll på att gråta av lycka (matilda kan fan intyga det, haha!). när the audition sen började spela så var jag lugn och allt var kanon. jag vände mig om för att kolla om the blackout försvunnit, men det jag ser är sean. som står bakom mig. jag vänder mig om till matilda, tar tag i hennes arm och viskar, på svenska "helvete matilda, det är han! vänd dig om. DISKRET" matilda vände sig om, på ett väldigt odiskret sätt, och vid det lagret hade jag nästan börjat hyperventilera. helsike liksom, sean smith! jag visste att jag var tvungen att prata med honom. i just had to. jag hade hatat mig själv annars, hade aldrig förlåtit mig själv om jag missat den chansen. sa allt detdär till matilda och sen vände jag mig om och frågade om jag kunde få ta ett kort till med honom (för det första blev inte vidare bra) och bad om ursäkt för att jag störde. sean bara log och sa att det inte gjorde något. jag minns nästan allt i detalj. jag minns så väl när jag sa att jag sett the blackout tre gånger, varav två i sverige och hans svar var "aww!". jag minns också när han vände sig till mig och sa att han skulle berätta en hemlighet. (dock vet jag inte riktigt hur sean tolkar ordet hemlighet, eftersom alex gaskarth gjorde så att hela arenan visste samma sak 40 minuter senare) men mest av allt minns jag nog när jag bad om ursäkt för att jag gjorde så att han inte kunde kolla på the audition, och han svarade "it's alright, i've seen them before and they're not that good" sen skrattade han och jag trodde jag skulle dö på riktigt. jag minns inte hur många gånger jag ville pausa allting, stanna tiden. jag ville bara stanna där, på electric ballroom, där jag stod bredvid världens underbaraste människa. jag kommer aldrig glömma hur jävla söt han var, för det var han verkligen. och den som säger att sean smith är dryg har ingen aning om vem de pratar om. jag sa att hans texter var helt underbara &att the blackout var världens bästa band. sean blev generad och sa att jag överdrev. hell no, jag överdrev inte alls. fast det finaste av allt, ja, det var nog när jag sa att okej, mcfly var en aning bättre och sean skrattade och sa att han kände danny och att han var "a really cool guy". efter ett tag kände jag att jag var tvungen att sluta prata med sean, men jag hade kunnat fortsätta i en evighet. matilda tog kort med sean igen med och sen fick jag en kram av sean innan han försvann upp på balkongen. då, till tonerna av hot 'n' cold med the audition, trodde jag att jag skulle dö. jag lovar att glädjetårarna dök upp igen och jag har aldrig varit så lycklig som då.
efter all time low's set var klart skulle vi lämna arenan, men sprang på gavin i the blackout. jag var redan så sjukt glad och hur pepp som helst efter all time lows set så jag frågade gavin om kort och sådär. jag glömmer aldrig när han frågade var vi kom ifrån, jag svarade sverige och att jag sett dem där två gånger och en gång i england. han skrattade och sa att det var för mycket och han tillade sedan "we're not that good actually". han var härligast i världen och jag insåg än en gång att the blackout är världens bästa band, hands down. de är så sjukt trevliga och jag får aldrig nog av dem eller deras musik.
den femte oktober tjugohundranio är den bästa dagen i hela mitt lilla liv. då träffade jag the blackout för tredje gången och jag kommer aldrig glömma det. att all time low spelade med var mest en bonus, för inget kunde göra mig lyckligare än att ha träffat de där sex fina killarna från wales. att jag sedan fick autografer från alex gaskarth & jack barakat var också ett såntdär fint ögonblick, för det var så mycket som hände där ute. the blackout dök upp igen och jag ville bara stanna där. jag ville inte åka till sverige, tråkiga och jobbiga kalmar. men i had to. sånt är livet. men jag kommer aldrig att glömma den 5/10-09. the blackout var på en all time low spelning &jag träffade dem. det är sådant som man bara drömmer om. men det hände, for real. and i'll never forget. ♥
jag kan inte glömma hur sjukt nervösa jag & matilda var innan vi skulle in på arenan. bakom oss i kön stod några fake-fans med high-heels &runt oss fanns alex &jack lookalikes. all time low var inne på arenan, bara några 100 meter ifrån oss. vi var så sjukligt nervösa och sysselsatte oss med att nämna massa människor som aldrig skulle dyka upp på konserten, och om någon av dem nu gjorde det skulle den som hade "fel" (alltså sagt namnet) få göra något pinsamt. dock räknade ingen av oss med att det skulle hända, för vi sa namn som ozzy osbourne, britney spears, joe jonas (matilda där ja!) och snoz i the blackout (hm, jag?). när vi blev insläppta var vi så sjukt glada och vi drog till merchen direkt för att kolla all time low tröjor. jag köpte min älskade 'all time blows' tröja och en runner runner EP och när jag vänder mig om för att säga något till matilda ser jag en person som är så otroligt bekant.
snoz. i the blackout. tankarna som for genom mitt huvud var ungefär "ohmygod snoz.. HELVETE jag måste göra något pinsamt >_<" sen tänkte jag inte så mycket, om jag ska vara ärlig. jag bara acted. sa till matilda vem det var, &hon smådog. jag gick fram till snoz, pratade lite med honom och gosh, han är verkligen världens trevligaste! vi tog kort med honom &pratade lite till, och sen hörde jag några röster jag kände igen alltför väl. matt, rhys &james från the blackout och jag trodde jag skulle svimma. james var sådär lagom udda som vanligt, rhys var helt underbart snäll &matt var sådär speciell som alltid. vi tog kort med dem med &jag pratade lite med james medan han svepte öl efter öl. sen, precis när jag och matilda skulle gå och kolla på the friday night boys, hör jag den där rösten som jag lyssnar på varenda jävla dag. sean smith. jag vände mig om, stirrade på honom och när han log så lovar jag att jag höll på att dö. vi tog kort med honom med, pratade lite och jag ville bara stanna tiden. han var helt underbar, som alltid. finaste sean!
massa andra hade börjat ta kort med the blackout nu och så, så vi kollade lite på the friday night boys och jag höll på att gråta av lycka (matilda kan fan intyga det, haha!). när the audition sen började spela så var jag lugn och allt var kanon. jag vände mig om för att kolla om the blackout försvunnit, men det jag ser är sean. som står bakom mig. jag vänder mig om till matilda, tar tag i hennes arm och viskar, på svenska "helvete matilda, det är han! vänd dig om. DISKRET" matilda vände sig om, på ett väldigt odiskret sätt, och vid det lagret hade jag nästan börjat hyperventilera. helsike liksom, sean smith! jag visste att jag var tvungen att prata med honom. i just had to. jag hade hatat mig själv annars, hade aldrig förlåtit mig själv om jag missat den chansen. sa allt detdär till matilda och sen vände jag mig om och frågade om jag kunde få ta ett kort till med honom (för det första blev inte vidare bra) och bad om ursäkt för att jag störde. sean bara log och sa att det inte gjorde något. jag minns nästan allt i detalj. jag minns så väl när jag sa att jag sett the blackout tre gånger, varav två i sverige och hans svar var "aww!". jag minns också när han vände sig till mig och sa att han skulle berätta en hemlighet. (dock vet jag inte riktigt hur sean tolkar ordet hemlighet, eftersom alex gaskarth gjorde så att hela arenan visste samma sak 40 minuter senare) men mest av allt minns jag nog när jag bad om ursäkt för att jag gjorde så att han inte kunde kolla på the audition, och han svarade "it's alright, i've seen them before and they're not that good" sen skrattade han och jag trodde jag skulle dö på riktigt. jag minns inte hur många gånger jag ville pausa allting, stanna tiden. jag ville bara stanna där, på electric ballroom, där jag stod bredvid världens underbaraste människa. jag kommer aldrig glömma hur jävla söt han var, för det var han verkligen. och den som säger att sean smith är dryg har ingen aning om vem de pratar om. jag sa att hans texter var helt underbara &att the blackout var världens bästa band. sean blev generad och sa att jag överdrev. hell no, jag överdrev inte alls. fast det finaste av allt, ja, det var nog när jag sa att okej, mcfly var en aning bättre och sean skrattade och sa att han kände danny och att han var "a really cool guy". efter ett tag kände jag att jag var tvungen att sluta prata med sean, men jag hade kunnat fortsätta i en evighet. matilda tog kort med sean igen med och sen fick jag en kram av sean innan han försvann upp på balkongen. då, till tonerna av hot 'n' cold med the audition, trodde jag att jag skulle dö. jag lovar att glädjetårarna dök upp igen och jag har aldrig varit så lycklig som då.
efter all time low's set var klart skulle vi lämna arenan, men sprang på gavin i the blackout. jag var redan så sjukt glad och hur pepp som helst efter all time lows set så jag frågade gavin om kort och sådär. jag glömmer aldrig när han frågade var vi kom ifrån, jag svarade sverige och att jag sett dem där två gånger och en gång i england. han skrattade och sa att det var för mycket och han tillade sedan "we're not that good actually". han var härligast i världen och jag insåg än en gång att the blackout är världens bästa band, hands down. de är så sjukt trevliga och jag får aldrig nog av dem eller deras musik.
den femte oktober tjugohundranio är den bästa dagen i hela mitt lilla liv. då träffade jag the blackout för tredje gången och jag kommer aldrig glömma det. att all time low spelade med var mest en bonus, för inget kunde göra mig lyckligare än att ha träffat de där sex fina killarna från wales. att jag sedan fick autografer från alex gaskarth & jack barakat var också ett såntdär fint ögonblick, för det var så mycket som hände där ute. the blackout dök upp igen och jag ville bara stanna där. jag ville inte åka till sverige, tråkiga och jobbiga kalmar. men i had to. sånt är livet. men jag kommer aldrig att glömma den 5/10-09. the blackout var på en all time low spelning &jag träffade dem. det är sådant som man bara drömmer om. men det hände, for real. and i'll never forget. ♥
my hero; sean smith. ♥
Kommentarer
Postat av: camsie
åh jag vet inte ens vad jag ska skriva bells :'> men du vet att jag är happy för dig & det är en så sjuk känsla det där. helt overkligt och efteråt undrar man liksom om det hänt eller om allt bara varit en dröm..
btw, så tänkte jag på dig när sean smith sjöng slutet av the consequence med josh på brixton i lördags. du borde varit där & jag vet att det hade gjort dig så lycklig! hihi.
Postat av: mysis
sv: den är från state of grace, hittas på net-a-porter t.ex :)
Trackback
