i'll never be perfect, because i'll never be you
tre tända ljus står på bordet framför mig &utanför mitt fönster är det kolsvart. jag sitter på en stol med hörlurar i öronen och lyssnar på världens bästa. the blackout. mycket tjat om dem, men vad annat kan jag göra? de är mitt syre. speciellt 'this is why we can't have nice things'. den texten får mig att börja fundera på så mycket. den får mig att börja fundera på mitt liv, på mig själv, om jag duger som jag är. that's the problem.
jag har aldrig varit nöjd med mig själv. jag har alltid haft världens sämsta självförtroende. alltid nedvärderat mig själv och alltid hatat allt jag gjort. jag har varit deprimerad, tyckt att jag var helt hopplös och inte värd ett enda öre. dock har det ändrats nu men ibland kommer tankarna såklart tillbaka. är jag verkligen okej? mitt svar är ett 'nja'. för så är det bara, i'm not totally alright. så är det bara och jag kommer alltid tycka så. och kom igen, vem tycker att den är helt perfekt? huh? jag tror ingen tycker det, honestly. och nej, jag ska inte tok-banta och svälta mig själv. så lågt sjunker jag inte. however, jag har börjat träna mycket mer nu. fyra gånger i veckan, minst. jag orkar inte annars, orkar inte med mig själv. jag får dåligt samvete annars. nu mår jag bra igen, det känns kul att träna och jag är stolt över mig själv för att jag gör det. jag önskar bara att jag kunde vara peppad till att göra det. mer än vad jag är nu alltså. men jag jobbar på det. jag ska lyckas med mina planer. i'm going to make it.
kroppsidealet idag är sjukt. size zero, wtf? jag fattar faktiskt inte grejen. varför är det så snyggt att vara lika smal som en planka? kläderna sitter inte ens bra. kurvor är bra, det är normalt. 'normala' kvinnor har kurvor. man kan dö av att vara för smal, det är sjukt hemskt. och allvarligt talat, jag förstår inte det snygga i det? jag har aldrig varit direkt smal, men jag har aldrig brytt mig sådär himla mycket. det är okej. jag är kanske inte smalast i stan och ser kanske inte bäst ut, men jag har min musik. då klarar jag allt. jo, det gör jag. MEN. på senare tid har allt börjat komma ikapp mig, om man nu säger så. jag har börjat få lite ångest för hur jag ser ut. jag är inte nöjd med mitt utseende. mitt självförtroende är nästan på minus igen. jag kan få ett återfall i depressionen. jag vet inte om ni har varit deprimerade, men det är ingen höjdare. 2005/2006 är inget år jag vill komma ihåg, moodwise. annars såg jag mcfly 2006 &ärligt talat blev det min räddning på något sätt. jag insåg att jag borde keep on fighting for myself. jag borde få vara mig själv utan att någon ska klaga. tyvärr fungerar inte högstadiet riktigt så. så ja, jag blev mobbad. utstött. jag orkade inte vissa dagar. grät hela tiden. men något fick mig att orka. something made me pull through. vad var det då?
musiken, såklart. musik var min axel som jag kunde gråta ut på. vännerna bodde för långt bort och jag hade bara musiken, detta var då innan jag&ellen återupptagit vår kontakt. jag hade mcfly. jag hade fightstar, fall out boy och gamla punkbank. jag hade blink-182. sen fick jag all time low. sen the blackout. och sen you me at six. my life was complete. jag var lycklig. nu pratar vi riktigt lycklig, och det är jag nästan bara i london eller på spelningar. i skolan kan jag aldrig vara helt lycklig, även fast jag ser ut att vara det. det är en fasad. jag är bra på att hålla uppe fasader, tyvärr. folk tror att jag är någon jag inte är och det är jobbigt. så var det i ettan. nu är fasaden nere och folk vet vem jag är. ungefär. men de ser mig fortfarande på samma sätt. i can't wait to leave this place. alla människor som tror att de vet allt om mig fast de inte vet någonting. alla som pratar och viskar när man går förbi. de som fjäskar och sen snackar skit. de som tror att de känner en fast de inte har någon aning om vem du är. så är det dagligen för mig. jag vill bara komma bort. sätta mig på ett flyg till london och visa att jag kan lyckas. jag ska lyckas, för att bevisa för dem att jag inte är all talk and no action. de tror att jag kommer misslyckas. att jag är kaxig och skryter. ursäkta? om man känner mig vet man att jag inte är kaxig. jag skulle aldrig skryta om någonting. och vad exakt har jag att skryta om? huh? ingenting, ungefär.
mitt liv är dock bra nu. jag har vänner jag litar på, jag har musik som jag älskar.
jag har fortfarande mcfly. jag har fightstar, fall out boy och gamla punk&rock-band.
jag har blink-182. jag har all time low, the blackout och you me at six.
jag har allt jag behöver, samlat på ett underbart ställe. min iPod.
jag trycker in hörlurarna hårdare i öronen, för att höra texten bättre. texten som jag älskar och låten som jag lyssnar på varenda dag. dag som natt, den är fortfarande lika bra.
thank you the blackout, for stealing my heart.
'i hate the pain that i went and put you through 'cause i'll never be perfect, because i'll never be you.
what the air doesn't see, the heart can't breath, but all that pain went away when i saw you leave.
let's just make things work, there's nowhere better then this.
i don't care what you're thinking, i don't care what you're saying.
when everything is gone, we'll still be begging for more.
say what you want, it would always end; this was never gonna be simple.
say what you want, it was all pretend; this was never gonna be simple.'
vännen, camilla min vän & jag såklart tyckte du var ur ball när du kom där i ditt svarta hår och glasögon.. lite rött läppstift på det en utekväll alltså. var nöjd med dig själv! förresten, vi kanske skall komma överens om tåg vi skall ta? alltså vilken tid och så? borde beställas ^^ mihip.
alltså, i couldn't agree more till allt du skrev. förstår precis hur du menar, jag har också världens sämsta självförtroende, eller egentligen vet jag inte om det är det som är det stora problemet, men jag är sååå J Ä V L A avundsjuk som person att det är helt sjukt, bara om någon annan får en komplimang som jag skulle vilja fått kan jag gå och älta det hur länge som helst och tänker att det är fel på mig osv. jag önskar att jag kunde ändra på det men det är ju inte bara så enkelt tyvärr. det är nog botten till mitt dåliga självförtroende i alla fall >.>
jag har alltid kännt att jag inte duger, precis som du säger, i skolan är det lätt att man bygger upp en fasad, jag var också mobbad och utstött genom så gott som hela högstadiet (jag hade ju kompisar i klassen och så, men det var jämnt och ständigt bråk i vårt "gäng" och så fort man vände ryggen till så snackade dom skit om en), jag ville byta skola men intalade mig själv att det skulle bli bättre med åren vilket det inte blev. nu i efterhand ångrar jag det starkt, men det är ju försent att ändra.
under den tiden blev jag också deprimerad, ganska allvarligt och blev tvingad till psykologer och läkare hit och dit och även varit inlagd på sjukhus för det, naturligtvis tyckte jag att även det var "mitt fel", fast jag senare insåg att det bottnade i annat.
OJJJJ vad jag babblar på om mig själv haha, nej men jag ville förklara att jag förstår dig precis, och nu vet du det, tänkte också säga att du inte alls borde hata dig själv, det är lätt för mig att säga och svårt att ta åt sig i know, men du är inte ful eller fel på något sätt + att du har jättecool stil och allt såntdär! ... ja det var ungefär det jag tänkte säga ^__^
PUSS!
alltså ni människor här över är bara för jäkla bäst! :']
linda: men tack alltså, du är för söt! &mja du, telefon någon dag&prata om ymas och allt? hihi!
deanie: åh'åh vadbra att du vet precis hur jag menar. det är så sjukt skönt när någon vet precis hur man har det. du är bäst deanie, vet du det?
jag vet precis hur det är, allt det du berättar, jag vet precis hur det känns. jag förstår precis vad du menar och det är sjukt jobbigt att ha världens sämsta självförtroende, &liksom, att sen bli deprimerad på det är ännu värre.
du är bra deanie, you really are. you're perfect just the way you are! :'] <3
you'll always be perfect because you are you, and no one else.
men jag förstår vad du menar, mobbning kan förstöra så jävla mkt för en. o seriöst, ingen av oss förtjänar det. sen är det överhuvudtaget sån jävla press på en hela tiden, man ska se ut såhär, klä sig så, lyssna på det, gilla det blablabla. MEN SERIÖST KAN INTE ALLA BARA VARA SIG SJÄLVA? mina kompisar ville knappt krama mig för jag hade på mig en speciell bandtröja. hur jävla sjukt är inte det?
du är iaf du, och det är sjukt jävla tillräckligt. du är bäst i hela fucking världen. även om jag är dryg mot dig 99% av tiden. om det inte var för dig, vem fan skulle då få mig att asgarva genom mina tårar? du är så jävla speciell på ett bra sätt, och jag är glad att jag har dig. och att du har dina töntbrillor som jag kan sno ibland.
bell'bell, du är perfekt som du är.
du förtjänar världens bästa självförtroende <3
jag vill alltid att du ska må bäst! finns här,
glöm aldrig bort det!
